kven

Detta är mitt första försök att blogga och då vill jag försöka berätta om kvener. 

Vi tillhör en av ursprungsbefolkningarna i norr och vårt språk är meänkieli, som  numera är erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige, men vi saknar fortfarande det officiella erkännandet av vårt folk, som en av ursprungsbefolkningarna i norr.

Vi har konstaterat att bland myndigheter, beslutsfattare, politiker samt allmänhet råder en stor okunskap och bristande information gällande kvenernas historia, men också om de idag rådande förhållanden i norra Sverige.

De svenska regeringarna har aldrig velat erkänna varken vårt folk eller vårt språk, utan önskat omvandla oss till storsvenskar

De spår denna behandling lämnat hos oss vill jag försöka beskriva med denna lilla uppsats

Ett skolminne

Med spänning hade jag sett fram emot att börja skolan. Tänk att få lära sig läsa, skriva och räkna. Hemma hade jag med stor möda lärt mig att ljuda till texterna på sockerpaketen och andra specerivaror. Jag var inte helt okunnig i svenska språket. Några enkla ord kunde jag. Det hade jag lärt mig av mina äldre syskon.

När den stora dagen var inne fick jag följa med mina äldre syskon till skolan. På skolgården fick vi ställa oss på led. Lärarinnan gav tecken när vi skulle gå in. Vi var bara tre nybörjare och vi fick sitta efter varandra längst till höger i skolsalen. Skolan var en B 3 skola - d.v.s. att alla barnen satt i samma klassrum och undervisades av en lärarinna. Vart annat år skedde inskrivning av nya elever.

Lärarinna var bland det vackraste jag sett. Hon hade blå ögon och ljust lockigt hår. Hon log vänligt och då kunde man inte vara rädd. Förunderligt fort gick det för oss tre att lära oss läsa. Ordförståelsen kom sakta. Varje dag lärde vi oss nya svenska ord. Fröken, som var från Västmanland, kunde inte finska. De äldre barnen skrattade åt oss ibland när vi inte kunde uttala orden rätt. Senare lärde jag mig att lyssna till de större eleverna och kunde då uppsnappa nya svenska ord och lära dess innebörd.

Eftersom samtliga elever hade en liknande språklig bakgrund så blev inte skillnaderna så stora. Sämre blev det när vi kom till en högre klass. Från skolverket hade kommit direktiv om förbud att tala finska i skolan. Lärarinnan hängde upp ett anslag på väggen med våra namn på. För varja finskt ord vi sade fick vi en anmärkning. Skvallerbyttorna fick nu goda dagar. Ett minne har etsat sig fast från den tiden. När jag skulle hänga upp min kappa så lossnade kapphängaren.
"Oj, nu lossnade min stropp", sade jag. Jag var helt övertygad om att det var ett svenskt ord. Min klasskamrat hövdade att det var ett finskt ord. Hon skvallrade i vanlig ordning för fröken och jag fick en anmärkning. Ännu idag kan jag tänka på den händelsen och uppleva att anmärkningen var orättvis, men händelsen väckte mig. Det var nu jag började fundera kring tvåspråkigheten.

Under min skoltid blev det vanligt med radio. I skolan fick vi lyssna till bl.a. svenskundervisningen i radion. Genom skolradiohäftet fick vi ta del av det utbud som fanns. Där fann jag till min stora glädje dikter. För första gången fick jag stifta bekantskap med Dan Andersson och andra svenska poeter. Dan Anderssons lyrik gick direkt till hjärtat och jag kände mig besläktad med honom i hans dikter. Jag lånade hem häftet och skrev av dikterna, som jag fortfarande har i mina gömmor. Radion blev för oss en god kunskapskälla särskilt när det gällde de svenska uttalen. I hemmet lyssnade vi på nyheter och idrottsreferat, men vi fick inte lyssna på musik för det var synd enligt den laestadianska läran. De sista åren i folkskolan vaknade mitt politiska intresse. Då var radion tillsammans med dagstidningarna oumbärliga. I hemmet hade vi NSD och Haaparandabladet. I Haaparandabladet, som var tvåspråkigt, kunde man även läsa på finska.

Vi, som var barn före hemspråksundervisningens tider och vars språk aldrig erkändes. Hos oss skapade detta en underlägsenhets känsla. Inte ens studier i finska språket som vuxen har hos mig lyckats sudda ut känslan av halvspråkighet. Då jag verbalt inte riktigt lyckats uttrycka det jag tänker och känner så har det skriftliga språket i någon mån kunnat kompensera bristerna. Det är en underbar känsla att med pennan i hand få framföra det man vill. Att "väga" orden har varit nödvändigt för mig som inte äger språkets nyanser.